Rapp, djärv, mörk, rolig och tänkvärd. Och framför allt så underhållande. Efter att ha läst om boken i DN, var jag lite orolig att den skulle vara lite "svår". Vad glad jag blev att jag stod emot mina fördomar. Hey Dolly är suveränt bra.
Dolly, 18 år, har en pojkvän men har inte roligare för det. Hennes tjejkompisar är deprimera(n)de och kärlek är inget för henne. Hon är inte rädd för kärleken, påstår hon, men hon tycker att den gör henne fånig. Dessutom heter hon Dolly. Hur bra kan det vara för ett förhållande?
Trots att språket till stor del är "gå-påigt" och vad många nog skulle kalla vulgärt, så försvinner det tacksamt bland roliga och upplyftande liknelser och humoristiska formuleringar. Rubrikerna till varje kapitel är underfundiga och jag skrattar högt i vissa kapitel. Det finns många ställen som jag skulle vilja plocka ut och citera här. Jag försöker till och med att läsa några partier högt för den som sitter bredvid, men inser ganska snart att man nog måste läsa hela berättelsen om Dolly och hennes relationer för att uppskatta den.
2 kommentarer:
Jag vet inte varför jag inte lockats av att läsa den här boken tidigare... Men din recension gör mig faktiskt sugen! Tack!
Du är utmanad på min blogg!
nina: Vad roligt, hoppas du inte blir lurad.
Jag ska genast dyka på utmaningen!
Skicka en kommentar