Honungsfällan - Unni Lindell

Min första utlästa bok 2009 blev Honungsfällan, som jag fick av Piratförlaget. Jag har inte läst de första fem böckerna om kriminalkommisarie Cato Isaksen och medlemmarna i hans grupp, det här var min början till bekantskap med dem. Och jag gillar den. Under tiden jag har läst boken har jag framför allt kommit underfund med, att i den oerhörda mängd deckare som finns, så är det tre saker som gör att jag gillar somliga, men inte en del.
Språket. Antingen vill jag att språket ska vara sådant att man inte ens reflekterar över det och det bara trillar in. Eller - att man förundras, vill stanna upp vid formuleringar och läsa om dem eller skriva ner citat.
Storyn. Det viktigaste. Givetvis måste handlingen gripa tag i mig. Och kännas ny, inte som att man har hört berättelsen förut, av en annan författare.
Karaktärerna. Jag vill att författaren ska få mig att lära känna personerna på ett bra sätt, utan att det blir för detaljerat och tar fokus ifrån berättelsen. Vill känna något för dem.

Först trodde jag att det var den senare som skulle stjälpa mitt förhållande till den här boken. Att jag inte kände till deras tidigare historia. Att jag inte varit med från början. Men jag gillar dem. Språket bara passerar, berättelsen är annorlunda och jag fängslas av intrigerna inom polisgruppen, och de olika personligheterna både inne i- och utanför polishuset. Av djuren som finns med på olika sätt.
Jag kommer inte att börja läsa serien från början - men om det kommer en fortsättning så läser jag absolut vidare.