Först nu har jag gett mig tid att hälsa på hos Mma Precious Ramotswe, den kvinna från Botswana som startar sin egen detektivbyrå, Damernas, vilket är nytt och banbrytande.Först gillar jag den inte. Jag tycker att den är för snäll, fin, vacker och för puttrig. Lilla hederliga diversehandeln och de gemytliga miljöbeskrivningarna hjälper inte till att göra det bättre, tyvärr. Jag tycker att den känns seg och Mma Ramotswe lite för duktig.
Däremot får jag lära mig mycket, om den för mig relativt okända afrikanska kulturen. Och jag gillar att detektivuppdragen avlöser varandra genom hela boken, med den största gåtan av dem alla att avslöja till sist, i stället för att bara kämpa med ett enda fall genom hela boken. Och den är varm. Och värd att bli läst. Jag får se om jag blir nyfiken på de andra böckerna så småningom, jag gillar ju trots allt att följa karaktärer. Så. Jag avvaktar med att bestämma mig om jag ska resa till Botswana igen...
3 kommentarer:
Åh, gör det! Jag vet att många har svårt med den lite förnumstiga tonen, och en kulturbeskrivning som ibland kan upplevas som nedlåtande men jag tycker att McCall Smiths kärlek till dem han skriver om, och deras liv, gör böckerna beroendeframkallande. Har du läst hans andra serie om skottska Isabel Dalhouise? Jag gillar den ännu bättre!
Det är just miljön jag tycker om i de där böckerna. Och tempot. Jag ser rödbruna, brända vägar som dammar, "traditionellt byggda" damer som går i vägkanten, lösspringande hundar, låga träd. Det är därför jag fortsätter läsa dom. Nu har jag haft en paus, det blir lite tjatigt att läsa dom i ett sträck, men nu känner jag mig sugen på en fortsättning.
Filosofiska söndagsklubben av samma författare var däremot inget vidare.
Tycker ungefär som du. Skulle nog kunna tänka mig att läsa någon mer av böckerna men det är så mycket annat som jag hellre vill läsa så jag får se hur det blir...
Skicka en kommentar