Sidor

9 februari 2009

Att tro på Mister Pip - Lloyd Jones

På en tropisk ö i Stilla havet, i början av 90-talet bortglömd av omvärlden, bor trettonåriga Matilda. Medan hennes folk väntar på att australiensarna ska komma till undsättning från det kaos de lever i, blir de i stället maktlösa under rödskinnen, som dominerar ön. Den siste vite mannen på ön, Mr Watts, blir tillfälligt deras lärare, och börjar läsa för barnen ur Charles Dickens Lysande utsikter. Det sätter igång en boll som rullar iväg längre än någon kan förutse.
Främmande och skrämmande blir undervisningen ifrågasatt av Matildas mor, och Matilda tvingas välja mellan de båda:

"I mörkret hörde jag mamma smälla ihop käkarna. Hon trodde att hon hade Mr Watts klappad och klar för sig. Hon var oförmögen att se det vi barn hade börjat se: en vänlig man. Hon såg bara en vit man. Och vita män hade stulit hennes make och min pappa. Det var vita män som bar skulden för gruvan och för blockaden. Namnet på vår ö hade en vit man gett oss. Mitt namn hade vita män gett mig. Vi det här laget stod det också klart att den vita världen hade glömt oss."

Boken tillåter barnen att lämna världen de inte förstår, det vill säga deras egen, för en värld som de faktsikt begriper:

"Jag sa förstås inget om vårt projekt till mamma. Hon skulle troligtvis säga: "Det där fångar varken fisk eller skalar bananer." Och det hade hon rätt i. Men vi var inte ute efter fisk eller bananer. Vi försökte skaffa oss ett annat liv."

Boken är en skrämmande, men samtidigt vacker historia om kärlek, hopp och tro, med fantastiska miljö- och personbeskrivningar; tropikerna känns verkligen nära. Samtidigt gör den mig uppmärksam på en historisk konflikt ut ett mycket intressant perspektiv- Matildas.

7 kommentarer:

Lyran sa...

Det ska bli spännande att läsa denna bok, därför läste jag bara dina sista rader. Och de kändes ju positiva :-)

FruE sa...

Faktiskt en av 2008 års bästa läsupplevelser för mig, trots det något övertydliga slutet (som vi kunde ha lämnats utan)! Jag gillar att den skildrar hur det är att leva i ett krig, trots att man egentligen får veta väldigt lite om själva konflikten.

Mikaela Stigsdotter Larsson sa...

Det är synd. Får hoppas att det sprider sig. Var bor du föresten?

Hm, ja kanske att du tycker aningen bättre om Mr Pip än jag...

Mikaela Stigsdotter Larsson sa...

Jaha, jag tyckte nog att slutet var segast faktiskt. När hon var hemma hos frun och det där.

Ja men då kan du få hem ekolådan! De levererar till Lkpg.

Therese sa...

Jag har den här boken på vänt i nattduksbordslådan!

Mikaela Stigsdotter Larsson sa...

Ja verkligen! Ibland kommer allt härligt på en gång. :)

smultron sa...

Hej du! Tack för kommentaren. Den där dikten gillade jag jättemycket i ungdomen (då jag ständigt var förälskad).

Läste förresten tonårsdotterns Sandor/slash/Ida efter att du skrev om att din klass skulle göra det. En bra bok, även om jag kände att jag inte tillhörde målgruppen ;)