
Temyntan har änligen kommit! Som jag väntat...
Tack mamma för gurkorna... ... av det som trädgården ger. Det är inga stora mängder, men det känns lyxigt och smakar speciellt gott med eget. Vad vore maten utan tomat? ;) Det äter vi nästan jämt.
Så 15 000 besökare. Coolt. Ungefär 27 om dagen under ett och ett halvt år, räknade jag ut. Fast i början var det ingalunda så många, såklart. Det ekade ganska tomt. Det är först nu som ni dryga 50 om dagen lyfter statistiken. Tidigare idag funderade jag med M om bloggen är en självklarhet. Hur länge ska man blogga? Just nu känns så självklart, skriva om det jag gillar. Skulle jag ha bloggat bara för min egen skull om ingen hade läst? Tveksamt. Väääldigt tveksamt. Visst är det en rolig form av dagbok, men hade ingen annan läst, så vete katten... Jag älskar kommentarerna! Det kan man aldrig få för många av. Om någon visste hur ofta jag kollar min mail för att se om någon kommentar ramlat in, skulle nog tro jag var... hmm, ja förmodligen det jag är. Nyfiken, lycklig och glad för responsen! Eller lite knäpp.
Jag virkar vidare på mina innerblommor på rutorna, fast det börjar bli lite tradigt och då är det nog dags för mig att sluta med det och fortsätta med varv nummer två. Det är verkligen mycket lättare och roligare att inte börja om från noll hela tiden, utan att i stället komponera ihop färgerna och ha lite mer att hålla i. Nu har jag gjort rundlar till 32 rutor, som räcker till åtta stora sjok. Med de tre jag har färdiga, så kan jag kanske efter det få en känsla för hur många det ska bli totalt. 44 mormorsrutor är inte mycket, men varven runtomkring äter upp ganska mycket yta, trots allt. Sen ska det bli vitt som yttersta varv, och efter det flera, flera mormorsvarv runt hela filten. Så kanske blir den inte så liten till slut, ändå.
Jag läser också. Men däremellan somnar jag, äter, badar i sjön med Nova (okej, jag står på stranden) och allt annat som lyckas komma emellan. Försöker få min bästa vän att starta
en blogg. Dessutom har hjärnan börjat tänka på jobbet igen, vilket rubbar min fri-som-fågeln-struktur på dagen. Men nummer 4 av Arne Dahl är en riktig bladvändare. Den mest lovande av alla hittills. Så jag måste läsa mer. Och göra mindre annat. Den är bra bra bra.
Hoppas att ni har det riktigt bra. För så har jag det!
Stor kram!