Efterskalv - Arne Dahl

Å, jag har skrivit det förut, men Arne Dahls 9:a är en av mina favoriter i serien om A-gruppen. Varje gång jag läser en Arne Dahl påminns jag om hur mycket jag älskar språket. Och hur man hålls fullt sysselsatt med underbara formuleringar och intriger så att man inte har en chans att förutsäga vad som ska hända. Av hur mycket fakta som finns i böckerna utan att det blir tråkigt och hur mycket samhällsaktuella frågor som kikar fram i storyn.

Den här gången är inträdesbiljetten till intrigen ett sprängdåd i Stockholms tunnelbana. Är det ett terroristdåd? Händelser på händelser avlöser varandra och med en fantastisk fingertoppskänsla för mängden personliga reflektioner blandat med brott och utredningar blir man som läsare mer än tillfredsställd. Man har nu hunnit lära känna karaktärerna ännu lite bättre och jag myser i deras självklara gemenskap och lojalitet.

Den här boken vann jag för många år sedan på en läromedelsträff för skolan, och ställde den ointresserat i bokhyllan. Jag tror till och med att jag övervägde att ge bort den. Usch för fördomar. Vilken förlust att ha missat den här serien... Jag minns när jag träffade författaren på bokmässan för en signering av Elva, hur jag nämnde att jag bara hade läst den första boken än, och hur han skrattade till och sa; Ja, då har du en del kvar att se fram emot. Det hade jag. Som nu går mot sitt slut. Jag har hela tiden haft förhoppningar om hur vissa förhållanden ska arta sig. Och efter att ha läst Efterskalv vågar jag hoppas än mer.