Den här boken var mitt val i det första pocketboklotteriet. Jag hade förmodligen inte valt den annars, för böcker på över 500 sidor brukar inte locka mig. Till att börja med var det nog tur att jag var "tvungen" att läsa den till nästa lotteri som närmar sig, för jag tyckte i början att den var seg och innehöll litteraturhänvisningar in absurdum. (Som författaren medvetet erkänner med en snygg twist på slutet...) Jag låter bli att återberätta handlingen, eftersom jag misstänker att flera i lotteriet kommer att läsa den inom kort och då vill jag akta mig för att färga deras tolkning.
När jag väl tagit mig igenom de första 100 sidorna och lärt mig att inte läsa parenteserna för ingående, växte sig berättelsen allt mer intressant. En bok inte är verkligen inte slut förrän den är slut, och den här blir bättre och bättre ju längre in i den kusliga historien man kommer, med ett slut som gör mig förtjust. Varje bok borde ha en sluttentamen, det är verkligen ett snyggt grepp av författaren, speciellt i den här berättelsen, då allt handlar om bildning, kurser, universitet, kunskaper, kultur, professorer och kursettor. En bok kan nog inte bli mer kulturell eller litterär än den här.
Jag önskar att jag vore hälften så beläst och bildad som 16-åriga Blue van Meer. Om man läser den här boken, fylld av humor, fantastiska personbeskrivningar, akademiskt frosseri i positiv mening och underbart språk, kan man kanske hoppas att man har tagit ett litet steg i rätt riktning. ;)
Jag förstår att ni valde den här, både M och A, och jag anar att ni kommer att gilla den minst lika mycket som jag!
Boken handlar om en ung, judisk, ungersk pojkes väg till koncentrationsläger, om hans år där och hans "befrielse" därifrån. Vad ska man skriva efter att ha läst den här boken? Jag känner mig både tom och full av tankar på samma gång. Innan jag hade börjat läsa cirklade tankarna mest runt att den här boken skulle bli min första av en Nobelpristagare. Den blev mycket mer än så.
